Treenigheten.

Mörkrets formlösa gestalt kröp in i mitt bröst
och satte sig tyst ned.
Jag känner dig, säger jag med låg röst
och smeker över smärtan.
Orörlig och utan ljus
tung och utan ord svarar den mig.

Jag reser mig sakta ur min säng och bär oss båda ut i höstkvällen.
Därute är vi tre av samma sort.
Tre av samma dova färg.
Jag är inte rädd. Jag vet vilka vi är.