Hässjorna står tomma.

Den varma eftermiddagssolen smeker trädtopparna och skuggar nu gården.
Sjön ligger stilla och blank. Jag inväntar.
Mörker. Storhet. Augusti.
Mitt blod svalnar i kvällen. Lugnar andetagen.
Hö har lastats upp på loftet. Hässjorna står tomma i slänten.
Där bland torkade blommor och blad, somnar jag inatt. Väntande.
Ge mig dina mjuka ord nu, när mina tankar är så hårda.
Kom med sol när natten återigen håller mörker.





En drottning och hjältinna, bär ett barn i sin kropp.
Hon har min varmaste välsignelse. Hon har min bön. Hon har min kärlek, för alltid. Må ljuset vandra med dig, du stolta och så gränslöst vackra. Min syster, välsigne dig!
Välsigne liv och livet, det starka.

Född fri och perfekt.

Tusen och en tanke.
Hur en resa och hundratals mil kanaliseras till ett och samma rop. Till samhället.

Det ligger något vackert i att låta sig driva med vinden.
Att lägga sitt liv i tilltro. Någon kanske skulle säga; I guds händer. 
Aldrig har jag så mycket tur, så mycket glädje och lycka med mig som när jag gör det.
Men en sådan förtvivlan det väcker.
Hur vågar du? Tänk om.?!

Vi lever alla i samma illusion. Vi är alla bundna av den.  Det tar sig uttryck i allt vi gör här på jorden. Illusionen om att jorden tillhör människan, och människan är till för att erövra och härska den.
Men.
Det finns alltid ett ´men´ i sådana historier.
Men vi fuckar upp allt. Människan är dömd att fucka upp allt. För det är något fundamentalt fel på oss människor.
Ja vi vet allt det här. Vi hör det hela tiden.

Men jag ska ta och berätta något för dig. Det är inget fundamentalt fel på människor. Det är inte därför vi dödar jorden, kväver haven och luften, knarkar, våldtar.
Det är en fråga om kultur.
Vi har levt i tre miljoner år i harmoni med världen. Vad hände sen?

Ingen vill att jorden ska dö. Varför slutar vi inte bara att döda den då?
Vad är det för kraft, vad är det för tanke, vad är det för makt som tvingar oss att fortsätta göra det vi minst av allt önskar oss? Vad stillar oss? Vad pacifiserar oss? 
Varför köper du en ny Iphone? Eller ett trepack med linnen från H&M..?

Varför är du så låst i din dommedagsprofesia?

Country life, som man säger.

En lång dag. Ett vackert dygn.
Jag har svävat mellan mina vänner. Mellan ord av kärlek och reflektion.
Åren flyger fort förbi. Fort när man har rolig.
Nu flyger tiden igen. Jag kan skratta med hela min kropp.

 Jag har sovit en vecka under bar himmel. Solen har bränt min hud,
vattnet svalkat den.
Jord min säng, och fåglarna musiken.

Göran mötte mig på vägen sen. Hjälpte mig hem.
Nu står jag med fötterna i det nyslagna gräset på min gård.
Jag andas med livet. Varje andetag. Varje andetag.

Jag besteg ett berg idag. Jag mötte en gård i min bygd jag aldrig tidigare sett.
En glimt av mitt eget liv. Av min framtid och historia. Under en ask låg det gröna löv.

Nu är bygden mörk och stilla. Bläck letar sig ned i min hud. Hittar fäste för en ny era.
En ny symbol, för det gamla och det nya. För kraften som spränger i mina ådror.
Jag ska minnas. Dig. Mig. Himlen.

Fridens.

    

Bara händer.

Regnet har vräkt ned i stort sett hela dagen.
Några få timmars uppehåll bjöd eftermiddagen på, och några sköna timmar om kvällen.


Ändå i de små luckorna har jag hunnit med en massa.
Ryggen är trött, hjärtat skrattar.

Åh Fridens Liljor!

A hungry mob, is an angry mob.

Mina sympatier går till Husby.
Till människorna där. Till dom som är rädda, till dom som är arga.
Det gick ut i megafonen. Ropen från förorten.
Mord och lögner. Och så något så vanligt som maktmissbruk.
Det är inte Husbys fel. Det är inte bara polisernas heller.
Det är stommen som är rutten.
Allt man fortsätter bygga på den förblir var det var, ruttet.
Jag har spenderat mycket tid i den förort som nu skriker och brinner.
Jag känner för den. Mitt hjärta brinner med bilarna på gatan.
Det osar orättvisa ur de kolnade vraken.

Det är inte rättvist. Nää det är fan inte rättvist.
Förtrycket och rasismen kommer ta ett uttryck.
Tar ett uttryck!
Stan kommer fortsätta brinna tills människor behandlas lika.
Tills vi alla har samma rättigheter.
I en tid då REVA härjar i tunnlarna, en tid då man vill förbjuda tiggeri, vill befästa klassskillnader och sälja ut vår trygghet, Är det då så konstigt?

Bright Eyes – Old Soul Song (For The New World Order)

Morgondis.

Vem är du?
Du som vandrar genom mig, du som vandrar genom din egen gränslösa poesi.
Genom ord, bortom rymd.
När jag skalar av mig, skalar under förväntningarna, vågar du ligga naken i gräset?
Vågar du andas under bar himmel..?
Jordbo, människa, man. Se på mig.

Jag andas nu, luften är klar. Kan du känna det. Känna tidlösheten, känna tiden.
Åldrandet och ickeåldrandet, i en kropp.
Älska med orden. Bli ett med dom. Jag är där.

Jag ska försöka, att intet mer begära, än den här stunden.
Försöka att sväva fritt.

I skogen där jag bor.

 I dag har mitt liv fyllts av vår och välvilja. Här i skogen där jag bor finns det människor som bryr sig om mig.
Dom vill hjälpa, och se mig. Jag är så väldigt glad att dom finns.
Ett batteri till min bil fick jag, av de vänligaste av själar, de bort i Roa. Inte för att jag hade bett dom, men för att dom visste att det jag hade var dåligt, och för att de hade ett liggande i källaren.
Bensin fick jag av Morgan som tittade förbi och en konstrecension fick jag av min favoritfika granne Gert-Ove.

Snön smälter bort i en så hög takt att det är rent visuell.
En timme gör underverk, och inga katter vill komma in. Det blir mindre spring till dörren och mer tid att måla, eller mer tid att bara stå och mecka med bilen, som idag.
Den går nu igen. Jag är så glad!

Jag hörde av någon som känner någon att du hade dragit. Ba dragit och inte pallat mer.
Jag fick inte veta mer än så, för det var så långt informationen där kunde sträcka sig.
Så jag provade att ringa ditt nummer, för jag hade länge tänkt å fråga hur du mår. Men det fanns inte längre något nummer. Du var bort i rymden och kunde inte nås mer.
Jag hade tänkt att fråga varför du lämnade landet. Varför du lät dom komma åt dig.
Jag önskar på nått sätt att jag hade kunnat stötta dig. Kunnat vara din vän, något kul. Någon som sett dig. För jag såg dig när vi mötte varandra, och jag tyckte alltid du var vacker. Vacker som en blomma faktiskt. Jag är kvar i det här landet, jag lämnade det aldrig, jag flyter med längst strömmen i floderna här, och jag minns dig.


Det har passerat så många vackra människor i mitt liv, så många som fyllt mig med sina ord och känslor.
Jag har verkligen varit välsignad med kärlek. Sommaren ligger ute och torkar i gräset. Är beredd på att vilken sekund som helst svepa in, svepa över.
Mitt bröst är öppet. För förändring, för samtal, för utveckling.

Min kära ända vän, jag vill ha allting.

Fridens.

Aska och kol.

Ännu ett år har passerat mig.
Ett år fullt av läxor och lärdom.
Inte en dag har flutit halt förbi.
Alla med ett nytt ord. En ny bild.
Nu finns det ord och bilder nog att kalla det en ny värld.
Jag summerar dem nu ensam på berget, alla dagarna.
Allt det där som var året.
Allt det som var jag, och det som var vi.

På gården susar det av vinden och från skogen hörs idag fågelsång.
Dropparna faller från taket av den smältande snön. Ljudet likt av en tickande klocka.
Tiden är evigheten. Livet är i mig oändligt. Mitt hår grånar, men inte mitt hjärta.
Lågan är beständig. Tändes i det första andetaget. Vrålet till världen ur en obesudlad strupe.
Luft, vatten, jord. Allt ryms i en människokropp. Det är först i kontakt med den yttre världen, flamman tänds.
Man möter eld. Sen brinner man. Tills allt som är kvar är aska och kol.

Fridens.