Lika barn leka bäst.

Jag ser fredag vid två tiden framför mig, och jag sitter i ditt knä på nått slabbigt ölhak.
Å vi luktar antagligen redan sunkigt, för jag har antagligen redan hunnit spilla ut en öl, å vad bryr man sig om det. Å vad bryr man sig om nått. Det är fortfarande jättemånga timmar kvar tills alla polarna börjar trilla ut på stan och man går ut å chillar fett i nån gränd ibland.

Mörk är natten, kall är marken.

Jag drömmer om dig och alla problem om nätterna.
Vaknar, tar sjalen om mig och tänder en ny eld i kakelugnen.

Det ekar av bullriga minnen nerifrån smedjan.
Svett och oro sitter kvar i väggarna. Och samma brusande å, nu som då,
slingrar sig förbi genom den överhängande granskogen.

Ensamheten är mild och utan ljus, läste jag en gång.
Och den gamla granskogen viskar samma ord.

Jag önskar gryningen kunde komma och lösa av mig snart.

Frukta inget mörker.

Det slog i ansiktet. Allt dör.
Ekens rödbruna färg. Ett löfte om mörker.
Som att känna sin älskades hand svalna...
man vet att det snart är över.

Ljuset har dragit sig undan.
Vi gungar fram genom åren. Höjs och sänks kring sol.

In i din famn ska jag falla, vinter. In i din månadslånga natt.

Le Refus / De Béranger

Un ministre veut m’enrichir

Sans que l’honneur ait à gauchir,

Sans qu’au Moniteur on m’affiche.

Mes besoins ne sont pas nombreux ;

Mais, quand je pense aux malheureux,

Je me sens né pour être riche.

Avec l’ami pauvre et souffrant

On ne partage honneurs ni rang ;

Mais l’or du moins on le partage.

Vive l’or ! oui, souvent, ma foi,

Pour cinq cents francs, si j’étais roi,

Je mettrais ma couronne en gage.

Qu’un peu d’argent pleuve en mon trou,

Vite il s’en va, Dieu sait par où !

D’en conserver je désespère.

Pour recoudre à fond mes goussets,

J’aurais dû prendre, à son décès,

Les aiguilles de mon grand-père.

Ami, pourtant gardez votre or.

Las ! j’épousai, bien jeune encor,

La Liberté, dame un peu rude.

Moi, qui dans mes vers ai chanté

Plus d’une facile beauté,

Je meurs l’esclave d’une prude.

La Liberté ! c’est, Monseigneur,

Une femme folle d’honneur ;

C’est une bégueule enivrée

Qui, dans la rue ou le salon,

Pour le moindre bout de galon,

Va criant : À bas la livrée !

Vos écus la feraient damner.

Au fait, pourquoi pensionner

Ma muse indépendante et vraie ?

Je suis un sou de bon aloi ;

Mais en secret argentez-moi,

Et me voilà fausse monnaie.

Gardez vos dons : je suis peureux.

Mais si d’un zèle généreux

Pour moi le monde vous soupçonne,

Sachez bien qui vous a vendu :

Mon cœur est un luth suspendu,

Sitôt qu’on le touche, il résonne.

De sista raderna är så vackra...

Mitt hjärta är en upphängd luta,

den ljuder vid minsta beröring.

Raseri över REVA.

Jag vaknar och vill krossa samhället.

Samhället som tillåter ofattbar kränkning av människor p.g.a deras utseende och bakgrund.

Strukturer som vill leda oss att slava för någon annans förtjänst på bekostnad av vår kärlek och solidaritet till varandra. 

Den har tagit sig in i våra sinnen, i våra värdering, Kapitalismen. 

Iden om att pengar betyder mer än människor

Myndigheter, tänker jag och får avsmak.

Jag vill riva ert jävla REVA. Jag vill bränna och skända hela skiten.

Krossa varje mur i Europa. Öppna alla dörrar. 

Ta varje krona av överskott ur alla vinstföretag och ge mat, kläder och trygghet till alla dem som flyr från fattigdom och krig.

Spotta varje polis som verkställer ondskan i ansiktet. Jag hoppas att skriken av hungrade och utsatta människor och barn kommer att hemsöka din varje dröm i resten av ditt usla liv, snutsvin.

Ruska om varje bortskämd medelklasslyngel som tanklöst låter det passera.

Jag vaknar i ett land som har glömt bort allt vad medmänsklighet betyder.

Som inte bara accepterar, utan ser det som helt naturligt, att människor svälter då andra lever i överflöd.

Det är en skam. 

Vi är ett folk. Vi ska ta hand om varandra. Det är det ända som betyder något.

http://www.youtube.com/watch?v=xF4VWV0gUck

Treenigheten.

Mörkrets formlösa gestalt kröp in i mitt bröst
och satte sig tyst ned.
Jag känner dig, säger jag med låg röst
och smeker över smärtan.
Orörlig och utan ljus
tung och utan ord svarar den mig.

Jag reser mig sakta ur min säng och bär oss båda ut i höstkvällen.
Därute är vi tre av samma sort.
Tre av samma dova färg.
Jag är inte rädd. Jag vet vilka vi är.

Tynande

En nattfågel flög förbi mitt fönster
världen tog tunga andetag
Jag hade redan känt allt av längtan
och jag orkade inte hålla den kvar