Den stora lättnanden.

Idag är det så svårt att finna de orden som kan beskriva hur djupt lycklig jag är att få vara hemma. Hemma på gården som gjorde mig hel.. Gör mig hel... Min vän, har du gråtit av lycka någon gång?
Har kärleken svämmat så fullständigt i din kropp att allt blir ett inom dig, skrattet och tårarna? 

I min grova stickade tröja har jag försiktigt vandrat runt på gården idag. Insupit allt, i den mäktiga tystnaden. Den känns gränslös här. Färgerna är dova, stegen nästan ljudlösa i gräset. Rönnarna suckar lätt, då vinden passerar, så tyngda av lavar. Mina ögon sveper över stenmurar, över timmer, över stugan, den stora skogen och sedan ner mot sjön. Och jag gråter.
Tårarna faller med min lättnad, med min glädje och med den längtan jag burit i månader.
Längtan efter Finnskogen. Längtan efter mitt Sjöstad.

Vedboden är full av ljuvlig björkved. Med korgar går jag och hämtar morgonens lass.
Huset är varmt. Jag går i mina tofflor mellan rummen, kaffekoppen i handen. Pysslar och tänker. Askan som är kvar i luggen får vara där.

Dimman ligger lätt ute. Den är välkommen. Den ramar in mig på gården.

Men nu finns så mycket att göra. Nu måste saker byggas. En hel vinter och ett helt liv ska försörjas.


Fridens!

Längtan till Finnskogen.

Den värker i kroppen.
Den värker när den platta, bruna åker är allt jag ser.
Värker, varje morgon jag åker till ett jobb som ständigt säger att det här är inget för dig.
Jag slits med i vinden i detta pinade landskap. Jag driver.
Med fallna löv.

Så är det också november. Den hopplösa månaden.
Utan klarhet eller ljus.

Jag träffade en vän i Gamla Stan i helgen.
Hon gav mig en ide, ett nytt ljus. En efterlängtad kraft, i detta tunga novemberrusk.
Jag vill åka hem igen. Jag vill hem till min skog, min gård, min plats i världen.
Där allt andas med mig. Där andakt är det som fyller mig.

Jag måste dit igen. Jag måste hitta ett sätt.

Jag är på väg hem. Jag är på väg ut.

Kärlek från Finnskogen.

Att fiska bäcköring är en smygares konst.
Man kryper och tassar, hukar sig och viskar.

Gömd bakom gran släpper man sin lina. Sen känner man.

Vattenfall.

Det är lustigt när man tänker på det.
Vi kommer alltid att vara tillsammans. Tills den sista kolatomen lämnar jordens yta.
Vi kommer gunga mot samma strand. Flyta i samma flod och falla ned från samma himmel.
Jag kommer rinna genom dig.
I den krympande pölen ska vi längta med de rastlösa krokodilerna.
Monsun.
Det kommer vara mitt namn.
Du kommer att vara tårar igen. Falla från någon annans ögon.
Jag vattnas i en ny mun. Som pärlor ska jag ramla från en haka. Slå mot bröstkorg.

Så var vi en gång. Vi har alltid varit tillsammans.
Det tröstar mig då jag stryker med handen över min hud. Där under flyter vattnet.
Det som alltid har varit vi.

Fridens!

Vinbär, rosor, syrener.
Blomstrande rönn. Nyutsprungna ask. Vilda salix.
Björk, gran, tall.
Hallon och sockerärt.
Sedan är resterande av gården en svallande sommaräng av gult och violett.
Tack sköna land, sköna värd för dina årstider.
Tack för all rikedom.
Jag sväljs av minnen och drömmar när min blick vandrar över jorden.
Jag älskar.

Jag ger upp önskan om att se alltets mening. Vi är här nu.

Jag är här och jag känner dig. 
Det räcker för mig älskling.

Alex Clare – Humming Bird


Fridens!

Default

Min kropp och mitt sinne har varit elektriskt hela dagen.
Har rört mig mellan allt. Så högt och så lågt.
När man är med sig själv, får allt plats. Man kommer inte undan något.
Äta och leva sitt liv. Gapa stort!
Skrika när man nått toppen av berget man bestigit i timmar.
Att inte fly är något helt nytt för mig. Jag gör det fortfarande ibland,
men det är inte en ständigt pågående process längre.
Jag kan vara kvar. Ta, känna.
Livet, bring it on.

Så vill jag avsluta med att ge dig två låtar från min kropp
Django Django – Default
Django Django – Drumforms

Enjoy!

En dag i solen.

Allt säger vår idag! Luften, kroppen, solen.
Och Arne som väckte mig halv sex i morse.
Otroligt taggad!
Men det är bra! Vi har fått en riktigt fin morgon tillsammans.
Mycket saker som sker här börjar med en impuls.
Idag när vi kom hem efter vår morgonskogspromenad fick jag synd på järngallret vid det gamla skjulet.
Då kom visionen! Om klättrande sockerärtor och bönor.
Så började jag släpa. Tvärs över gården och ned för backen , till sol och sydsidan.
Gallret är 3x2,5 m så det väger en del och är otympligt.
Men med lite fix och krångel så var det fäst vid väggen.
Jag vågade mig på årets första utplantering, en svensk uteväxt som tagit över hela köket fick komma ut i solen.
Det ska bli roligt att se hur den klarar sig!


Nu en kopp kaffe till i solen och sen får jag börja göra mig redo för firmafest i Hagfors ikväll.

Fridens!

Att längta.

På en sånhär gård vill man ha djur.
Den skulle mår bra av det.
Att få betas och gödslas av en fjällko.
Kanske två getter, och på ängen nedanför huset skulle en gris eller två säkert trivas.

Att få göra loftet i ladan till ett höloft igen skulle vara fantastiskt.
Att en tupp väckte huset om morgnarna. Höra pipet av små kycklingar.
Det här är en plats som rymmer så många drömmar och möjligheter.

Och jag bestämde mig för längesen att ta fasta på min styrka snarare än att se till mina begränsningar. Men med det menar jag inte att vara orealistisk.


 Jag har människor i min närhet här, som faktiskt gör allt det där, själva.
Och det är minst sagt ett mödosamt jobb.
Men i mödan ligger inte mina bekymmer. Det är inte arbetet som skrämmer mig eller ställer min inför tveksamhet.
Det är den totala bofastheten. Att vara ensamt ansvarig för att allt ska fungera betyder också att man aldrig kan lämna ansvaret. Aldrig få ledigt, aldrig resa eller softa som det så fint heter.
Och det är inte precis som att bygden kryllar av hjälpsamma ynglingar. Nej om man är ensam här så är man det.
Nu vet jag många som ler utav att läsa det här. Ler med mina funderingar. För jag är ju nästan sjukligt fast i trottsåldern och slutade aldrig skrika "kan själv".
Haha men den här drömmen blir ingen dröm, det har jag insett om jag ska göra det helt själv. Då kan jag glömma den där feta spelningen i stan, resan med jobbet till dalarna eller sovmorgon.

Kanske får jag helt enkelt vänta med mina djur, tills tiden är rätt föra att vara bofast. Jag kanske behöver vara 35 och mindre sugen på feta spelningar i stan. Eller kanske får jag lära mig på nytt, vikten av att dela livet med människor.
Vi får se hur det går. Varje dag är en ny.

Fridens!

Bortom civilisationen.

Alla vill rädda världen. Ingen vill se haven surna eller skogar kvävas.
Nej ingen vill det. Nej folk klarar knappt se köttfabriken deras mat kommer ifrån.
Det är ju för hemskt alltihop! Så kanske man sorterar lite sopor för det dåliga samvetet.

Ta en stund och smaka på ordet samvete.
Vad betyder det för dig? Om du bryter ner ordet, vad blir det då?

För mig betyder det känslan man har i magen för det kollektiva.
Känslan av att en del av mig dör då min syster svälter. Då min broder arbetar ihjäl sig på ett fält.
För mig betyder det att jag aldrig kan komma undan från att allt är ett.
För de byggstenar som bär upp min kropp är jordens. Varje gång jag tar död på något, förgiftar något, använder mer resurser än vad jorden har råd att ge mig, så tar jag från min egen kropp.
Jag förgiftar mig själv och Jag förintar mitt eviga liv.
Om man är till största del vatten och samtidigt bidrar till att vattnet övergödslas och försurnar, tror ni inte att man känner det då?

Hörs det röster i ditt samvete?
Är det då skuld till någon annan, något annat, annat än till dig själv?
Tror du att livet kan fortsätta med den produktion som pågår?
Tror du vi kan överleva med civilisationen?
Det tror inte jag.

Jag är på väg hem. Jag är på väg ut.

Fridens!

Skogen.

Wow vilken dag!
Klockan nio stod jag och stirrade upp för branten.
Ett intryck, en avläsning, sen var det bara att börja klättra.
Upp och jobba.
Titta, mäta, räkna, tänka och planera.

Stöllet i norra Värmland är fantastiskt vackert.
Den enorma Klarälven klyver hela landskapet.
Och har gjort sedan länge.
Den har skapat den där skönheten och dagens krävande arbetssituation. Haha fast man älskar! Och klättrar på.
Upp måste man, och ner blir det inte förens man vänder tillbaks mot bilen igen. Men vilken utsikt man får.
I landskap med berg och dalar kan de regniga dagarna nästan vara de vackraste.
Då molnen hänger i granarna.
Idag fick jag mycket gjort och mycket mätt.

Ett möte med min lärare var också inbokat och jag hann precis i tid för att fånga upp honom innan han skulle ta den nya skogsklassen på motorsågsövningar.
Det var en majoritet av kvinnor i den nya klassen.
Tjejer skulle man nog till och med kunna säga. Sjukt roligt att se!

Så fick jag ett bra möte.
Vi la upp en plan som kändes bra för den lilla stund som är kvar för terminen.
Nu blir det signalarter och nyckelbiotoper för hela slanten. Det gör mig både glad och inspirerad!
Har inte släppt min nya bok ( Signalarter av Skogsstyrelsen ) sen jag kom hem. 400 sidor skönhet. Den tänker jag ge min kväll tillsammans med lite sammanställning av dagens jobb och förberedelser inför morgondagen.

Fridens!

Mångfacetterad.

Idag har jag längtat systrar. De fantastiska.
I bröstet har de följt mig ut i skogen denna morgon.
De har hjälpt mig lyfta min yxa, släpa mitt virke.
De var med när bilbatterier byttes, när oljor och spolarvätskor fylldes på.
De var här när jag stekte mina pannkakor, och till sist då jag målade med mina färger.

I öster och väster glimmar skatter.
I söder viskar ett minne.
Tankarna vandrar däremellan.


Sverige är ett förtvivlat avlångt land. Förbannat skulle man också kunna kalla det.
Den där reserutten jag drömmer om är svårplanerad.
Inte som ett skifte eller så. Det skulle ta mig veckor och tusentals kronor...
Men snart måste det ske, om jag inte ska förgås.

Jag längtar också efter min mamma idag. Hon som gett mig alla färger på min palett.
Hon förser mitt liv med så många redskap.

Att bo långt från alla dem man älskar har sitt pris. Men så tänker jag att jag är den bästa vännen/dotters/syster/älskarinnan på den plats som fyller mig. Där jag är lycklig och fri. Att när jag känner, gör och bor som jag ska är jag den största tillgången.
Och jag hälsar på och har alltid ett öppet hem för de mina.

Fridens!

Som ett Januari med fågelsång.

Så är livet. Ett steg fram, ett tillbaks och sedan två steg fram igen.
Nu är vi på vårens steg bak.
Men det är okej.
Det grönskar fortfarande här inne, i väntan på att det där ute ska bestämma sig.
Jag hann just hem igen innan snöstormen, Efter några fantastiska dagar i Dalarna, på en lika fantastisk herrgård.
Wanbro som Mellanskog höll planläggarträffen på måste jag så varmt rekommendera.
Både mat och dryck höll en lika hög kvalitet som personalen och känslan i lokalerna.
Det var både mycket givande, i samtal med kolleger, som roligt och trivsamt.
Nu planerar jag logistik och resa upp till norra Värmland, för att göra tiden med planerna där så bra som bara möjligt.
Med utlovat regn för över en vecka framöver och långa resor så tänker jag nog utnyttja vandrarhemmet på Stöllets folkhögskola.
Så har jag en varm och torr tillflyktsort nära till hands.

I fönstret står nu mycket och gror. Speciellt vackra är rödbetorna! Den lilla blasten som står och sträcker på sig är röd som vin. Redan när det bara just trängt upp ur jorden till och med.
Så måste jag köpa mer planteringsjord, och kanske till och med mer rotfrukter att plantera. Jag tror de går bäst här uppe, på det ganska karga berget.

Ja ja, snart slår träden ut! Det blir fantastiskt!
Fridens!

Ek i Ek en regnig dag.

När regnet vräker ner och bilen är trasig kan man pyssla. Stachbox tänkte jag.
Så hittade jag två lämpliga ekbitar, fick den någorlunda samstämda i storlek och fason och så började jag hugga.
http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A4mj%C3%A4rn

För en bild till framsidan i den här storleken har jag för grova stämjärn, men jag bestämde mig för att krångla.






En del positiv en del negativ. Upp och ned.

Och jobba aldrig mer ek. Inte till små skit. Ek ska användas till grova snickerier...inte till små sniderier. Det spricker och flisar och går av...oavbrutet.
Karmen på bilden har jag nog gjort om 40 gånger.











Mmm och sen när man inte orkar krångla mer så oljas den in med linolja. Det använder jag nästan alltid. Kokt linolja. Trät får en helt ny känsla och skepnad. Ja det känns som om den tagit fast form efter det.

En stunds vila.

Så var ännu en vinter över. Men i år var den mild och lätthanterlig. Det har kommit bil och körkort tillsammans med tusen nya kunskaper upp på berget. Underlättar och bidrar.

Jag kan inte fatta att det är så överväldigande när den kommer, våren.
Hela själen vaknar och vill, vill, vill! Känna göra smaka.
Fönstret står och svämmar över av nyvakna växter och grönsaker precis som gården i övrigt.
Så är jag lite sen med veden... hehe i år igen. Men det är ett stort och jävla mödosamt arbete det där. En människa med yxa och bågsåg ska bli 15kubikmeter ved.
Lättare sagt än gjort.
Men en 15 björkar i varierande storlek har jag nog hunnit fälla, men mer än det dubbla måste till.
Och sen tillkommer ett ädelt arbete med styckning, klyvning och stapling. Men gott är det också. För själen. Känner mig som en björn.

Så grävde jag ut odlingslandet i förrgår! I år ska jag lägga ner mer krut på mina sköna grönsaker och rotfrukter! Nu ska jag bara timra en ram till underverket så kan jorden vändas och täckas innan utplantering och sådd.

Inspiration går i vågor. Och har olika riktning.
I vinter har jag målat, tecknat och snickrat.
Nu vill jag prata igen. Om världen. Om oss. Om vad vi är värda och vad vi har för ansvar.
Tack fina Fredrik för att du med din eld och dina lågor väckte mig igen! Det är alltid lika roligt att möta dig, dela tankar och ideer. Du ger mig mycket kraft.

Nu ska jag försätta mig i kvällen sista arbete och sen ska jag vila kroppen innan det är dags att förena mig med yxan igen.

Fridens!