Dagen idag var klar och vinden stod stilla.
Det skapar rum, stora, tysta, vackra.
Så fick jag syn på hans spår, tvärs över tometen. Han hade vandrat ensam från sjön och upp mot byn till. Jag bestämde mig för att följa honom, med iver och nyfikenhet.
Hans stora tassar hade tryckt ner snön, lämnade skönhet kvar för värden att skåda.
Han höll sig vid vägkanten en stund, en kilometer eller så.
När han närmade sig Roa, så stannade han. Tvekade, Sen fortsatte han i skritt.
Spåren var glesare och hade börjat yra snö omkring sig.
Det blev som en saga, och jag ökade hastigheten.
Efter två kilometer vek han av ner i skogen igen.
Mina fötter var kalla och jag började vända om, hem.
Väl hemma skrev jag, drack kaffe och började baka bullar.
Man kan ha en liten fest varje dag. Det finns alltid något att fira och sörja.
No comments:
Post a Comment