Ensam?

Jag liftar så gott som varje dag. Ofta så mycket som sex mil.
När man gör det, får man mycket frågor.
Frågor och svar. Livsöden och historier.
Hade jag inte varit så tacksam för dessa möten, dessa historier, hade jag skrivit en bok.
Vissa möten blir bara då, andra återkommer.
Fyller i.



Två frågor, som jag möter så gott som dagligen är:
Är du inte rädd?
Blir det inte ensamt?

Men rädd för vadå? Mörkrädd, undrar folk då.
Nej aldrig.
Aldrig är jag rädd för skogen, aldrig för djuren däri, aldrig för mitt tysta torp, aldrig för den svarta sjön eller för vargarna som har sitt revir här.
I stan däremot.
Där känner jag mer rädsla än vad jag står ut med. Människor.

Och den dagen då jag så mycket som en sekund blir ensam här,
då ska världen få veta det.
För hos mig är Spillkråkan och Korpen.
Hos mig är Räven, Haren, Skogsmusen och Ekorren.
Här vandrar Grävling och i sjön simmar Bäver.
I taket bor fladdermössen och på min mage sover Frans om natten.
Och så hon och han, mina favoriter, om man nu kan ha det i ett så nobelt sällskap.
Hon, som är den vackraste av varelser jag mött! Och hennes ständiga följeslagare, i ständig förnyelse, kalven på smala ben.
Dom äter av buskarna i min trädgård i skymningen. Jag får sitta nära dom.
Och folk i trakten säger att jag ska akta mig. Men dom vet inte hur vi känner varandra.
Hon ser mig och hälsar.
Men om jag säger att jag inte saknar henne, de kvällar hon vandrat med sin kalv någon annan stans, då ljuger jag.
I våras gick hon med en fjolårs kalv, och när uppbrottet kom för dem, då hon skulle kalva på nytt, var hon borta länge.
Fjolårs kalven, som då var ganska stor... som en ponny ungefär, dröjde sig lite förvirrat kvar en period. Det hjälpte inte. Jag saknade henne.
Den mäktiga, lugna.
Hon har återvänt nu, med en mycket liten. På mycket rangliga ben.
Jag är så lycklig att få se henne igen. Tala tyst till henne.
Drottningen.