Tusen och en tanke.
Hur en resa och hundratals mil kanaliseras till ett och samma rop. Till samhället.
Det ligger något vackert i att låta sig driva med vinden.
Att lägga sitt liv i tilltro. Någon kanske skulle säga; I guds händer.
Aldrig har jag så mycket tur, så mycket glädje och lycka med mig som när jag gör det.
Men en sådan förtvivlan det väcker.
Hur vågar du? Tänk om.?!
Vi lever alla i samma illusion. Vi är alla bundna av den. Det tar sig uttryck i allt vi gör här på jorden. Illusionen om att jorden tillhör människan, och människan är till för att erövra och härska den.
Men.
Det finns alltid ett ´men´ i sådana historier.
Men vi fuckar upp allt. Människan är dömd att fucka upp allt. För det är något fundamentalt fel på oss människor.
Ja vi vet allt det här. Vi hör det hela tiden.
Men jag ska ta och berätta något för dig. Det är inget fundamentalt fel på människor. Det är inte därför vi dödar jorden, kväver haven och luften, knarkar, våldtar.
Det är en fråga om kultur.
Vi har levt i tre miljoner år i harmoni med världen. Vad hände sen?
Ingen vill att jorden ska dö. Varför slutar vi inte bara att döda den då?
Vad är det för kraft, vad är det för tanke, vad är det för makt som tvingar oss att fortsätta göra det vi minst av allt önskar oss? Vad stillar oss? Vad
pacifiserar oss?
Varför köper du en ny Iphone? Eller ett trepack med linnen från H&M..?
Varför är du så låst i din dommedagsprofesia?