Dom vill hjälpa, och se mig. Jag är så väldigt glad att dom finns.
Ett batteri till min bil fick jag, av de vänligaste av själar, de bort i Roa. Inte för att jag hade bett dom, men för att dom visste att det jag hade var dåligt, och för att de hade ett liggande i källaren.
Bensin fick jag av Morgan som tittade förbi och en konstrecension fick jag av min favoritfika granne Gert-Ove.
Snön smälter bort i en så hög takt att det är rent visuell.
En timme gör underverk, och inga katter vill komma in. Det blir mindre spring till dörren och mer tid att måla, eller mer tid att bara stå och mecka med bilen, som idag.
Den går nu igen. Jag är så glad!
Jag hörde av någon som känner någon att du hade dragit. Ba dragit och inte pallat mer.
Jag fick inte veta mer än så, för det var så långt informationen där kunde sträcka sig.
Så jag provade att ringa ditt nummer, för jag hade länge tänkt å fråga hur du mår. Men det fanns inte längre något nummer. Du var bort i rymden och kunde inte nås mer.
Jag hade tänkt att fråga varför du lämnade landet. Varför du lät dom komma åt dig.
Jag önskar på nått sätt att jag hade kunnat stötta dig. Kunnat vara din vän, något kul. Någon som sett dig. För jag såg dig när vi mötte varandra, och jag tyckte alltid du var vacker. Vacker som en blomma faktiskt. Jag är kvar i det här landet, jag lämnade det aldrig, jag flyter med längst strömmen i floderna här, och jag minns dig.
Det har passerat så många vackra människor i mitt liv, så många som fyllt mig med sina ord och känslor.
Jag har verkligen varit välsignad med kärlek. Sommaren ligger ute och torkar i gräset. Är beredd på att vilken sekund som helst svepa in, svepa över.
Mitt bröst är öppet. För förändring, för samtal, för utveckling.
Min kära ända vän, jag vill ha allting.
Fridens.
